memo

Det är så här det är alltså..
Har man gjort sitt val på gymnasiet att gå hotell och restaurang ska jag alltså stå ut med allt som hör till. till slut en trasig rygg, inga handleder och bara helt slut när man är 50.

Idag har jag jobbat med feber, helt tyst för kollegorna, det finns inget att säga på jobbet.. jag hade inte kunnat vara sjuk, jag får inte vara sjuk.. så efter åtta timmars feberslit så kunde jag äntligen tillåta mig själv att känna efter.. det slutade med en kvart på toaletten med massor av tårar av slit.
Jag har aldrig tyckt synd om mig som då.. det var så synd om mig så jag inte ens just då kunde med att ringa någon vän och gråta..

Nu ska jag borsta tänderna och göra mig sängklar. blir inte mkt mer action än såhär idag. mina körtlar börja smärta, så sängen är nära..

Godnatt kl. sju.